En lärdom i det lilla – som ÄR det stora

Jag går upp för en backe med solen i ryggen. Framför mig breder det vackraste landskap ut sig framför mina ögon. Havet glittrar långt där nere och längs med stigen jag vandrar uppför surrar bin bland de blommor som kantar dikesrenen.
De knotiga olivträden med lagrad visdom står där de alltid har stått, iakttagande, tysta. Förundrade över att så lite förändring sker under så lång tid. Att allt är detsamma av det som är viktigt för människan. Hur kärlek, vardagsbestyr och arbete upptar människans tankar.
Jag slår mig ner under ett träd bland vildvuxna vallmo och timjan. Dofterna fyller mig, den varma solens tunga fylliga doft. Ljuden fyller mig, lätt humlesurr och fjärilsvingar fladdrande för vinden, delande den luft som omger oss.. värmer oss.. livger oss..

Så länge jag andas skall jag andas medvetet. Ta in lugnet. På ytan händer ingenting. På grässtråna kryper nyckelpigor.
En myra stretar med ett blad, släpar och drar långt över sin egen vikt. Den har inte funderat på om den kan. Den bara gör. Humlan, den knubbiga, vackra, varma och mjukt hummande, kommer sakta flygande fast den inte borde kunna. Den bara gör. Jag har tömt mina tankar och bara tar in vad jag ser. På ytan är allt stilla. Inget har hänt. I mig tackar jag för lärdomarna jag fått under trädet. Jag har lärt mig att om jag är mer som humlan och myran, bara gör utan att ifrågasätta om jag kan eller om det är möjligt, så kan jag.